Cayan

Det var som solens strålar så här i November månad. Jag såg det. Lade märke till det du inte såg. Kanske var det en av de skuggor som är med mig. Som petade mig på axeln och sa "Titta! Du fick nästan ett leende." Det var som en sån dag då inget händer. När jag var så säker på det värsta. Men känslan...den är kvar. Som närvaron av en främling. När man levt i konstant rädsla. Jag fick nästan ett leende.

Jag berörs. Känner. Lyssnar. Ser. Tar in. Hoppas.
http://www.youtube.com/watch?v=UuURT_XkrbI&feature=player_embedded