Cayan

Så har den drabbat mig igen.
Den stora ensamheten.
Utan någon synlig förankring i verkligheten.
Allt synes vara, som det borde. Jag ser inget fel vi gjorde.
Allt är som det borde vara. Jag kan inte alls förklara.
Varför den drabbat mig igen, den stora ensamheten.

Du talade, jag lyssnade.
Jag hörde varje ord.
Men om sanningen ska sägas...
Tror jag inte jag förstod.
Nej jag satt där i min värld, dit ingen nånsin kan nå in.
Du måste tro mig, tro när jag säger.
Att jag vill alltid, jag vill alltid vara din.
Trots att den drabbat mig igen, den stora ensamheten.

Jag har lärt mig dras ner, jag vet det är så.
Jag gav efter för mörkret, det var enklare så.
Jag har simmat mot ytan, men drogs ändå ner.
Jag ville nog upp, men förmår det inte mer.
Jag är rädd och jag skriver den här texten för dig.
Då den berättar om någonting som ansätter mig.